Man lär så länge man lever...
Ja, det heter ju det.
Jag lär mig dock fan aldrig.
Efter ett nervigt möte i eftermiddag kände jag bara för att
kränga ahlgrens bilar som jag så smart hittat längst inne
i skafferiet häromdagen,
Det var en Malin-hand full till bredden.
Jag åt dem,
ALLIHOPA
Jag skyller dock mest på bilhjeflarna. De la i högsta växeln och körde
rakt in i garaget som de misstog för min mun.
Och jag fick vackert bara svälja...
Nu mår jag sådär ska jag säga....
Hjärtklappning så att jag tror min M skulle kunna behöva använda hjärtstarten för att
få muskeln att ticka i vanlig takt igen. Min vilopuls som nu är på 180 skulle han inte gilla tror jag.
Huvudet körde de rakt på för det värker.
Likaså magen. Där kör de fortfarande runt som om det vore en nascar-bana.
Och så är jag trött...
Enormt, envist och frustrerande trött.
Jag lär mig aldig...
Eller jo, det gör jag...
Jag har bara lite otur när jag tänker ibland...
God natt