25,25....
Ja, så var man där.
Över den berömda milstolpen i livet.
Kl. 01. 18 för det magiska talet 50 kom lilla jag till jordelivet. Jupp. Jag kan heller inte fatta det.
50 år.
När pappa fyllde 40 tyckte jag han fan började komma till åren. Jag minns det tydligt och med en stor tacksamhet att han blivit så gammal trots allt.
Och nu är jag 10 år äldre än det själv.
Men nu tror jag att jag slutar räkna åren
Från det att jag fyllde 25 har jag lag på decimaler för att så länge som möjligt hålla kvar vid 25.
Men det kanske är dags att sätta stop vid 25,25 och därmed sluta räkna.
Vad spelar det för roll egentligen?
Det är kanske bättre att starta leva de nästkommande åren som jag vill och uppnå mina önskningar än att räkna åren och få panik över hur satans fort det går och vad jag kanske inte hinner med innan jag trillar av pinnen.
Jag hinner inte med att göra allt det där jag vill ändå...
Det är väl nu man taggar neråt på livskurvan isället för uppåt och det är kanske då det är dags att lägga in en ny växel. För att hinna med så mycket jag kan av det jag har kvar.
Som jag förhoppningsvis är iallafall 50 år till, men som sagt. Jag slutar räkna.
Nåja.
Jag är den som fortfarande har två skomakartummar och som fyller år just idag.
Grattis till mig!
Här fyllde jag 25,24...
Presenter, blommogram, post, paket etc etc är givetvis välkommet..
Men inget måste.
Kan någon flyga hem min man från Lusekofte-landet
så jag får hem honom i dag vore jag svinglad.
Han fattas mig något så in i bomben idag.
Han har fattats mig förvisso hela jäklar tiden.
Men man får önska sig vad man vill
Och det önskar jag mig jättemycket.
Nu ska jag ta mina skomakartummar och hoppas på
ni som bor i närheten kommer förbi och säger grattis eller iallafall hej under dagen.
Jag har både kaffe och tårta till förfogande.
Och så ska jag försöka sova lite med
Eller inte...
Adjö