Att vänta....
Är jag nog fan bäst på.
Snubben i andra luren på förmiddagen
hade en rätt go kommentar i slutet på samtalet...
(som förövrigt tog typ 10 minuter eftersom han hade svårt att ge med sig)
-Du är rätt envis du....
- Ja, det måste man ju vara.
-Jaja... Ok... Jag ger mig. Skicka det via mail.
-Tack! (gode gud tänkte jag i huvudet)
Hade han gett sig från början, hade det gått än fortare ju.)
Jag ÄR envis som satan
Hade jag inte varit det hade jag säkert varken
orkat med det mesta eller tagit mig dit jag är idag.
Det betyder inte att jag alltid har rätt.
Men för det mesta.
Tja, om man inte pratar om robotgräsklipparens
signalkabel runt stora landet.
Där hade jag fetfel.
Men oftast har jag faktiskt koll. Och har jag inte koll så ser jag till att lära mig så att jag får det.
Däremot väljer omgivningen om de vill lyssna eller inte. Och det är deras val och inte något jag kan göra något åt.
Någon sa att jag pratade i fel frekvens.
Själv vet jag att någon inte ville lyssna och således fick det ganska hett om öronen efteråt
Inte av mig eftersom jag kunde tänka orden
VAD VAR DET JAG SA.
men aldrig yttrade det.
Däremot av konsekvenserna som följde eftersom man INTE lyssnade.....
Hur som..
Nu väntar jag på att mitt livs kärlek ska sluta med sitt möte på stora tutut-huset så att jag kan få skjuts hem till skogen igen.
Jag har hämtat meduxin och handlat lite medan han varit iväg.
Fast nu vill jag hem.
Kaffet och kakan var helt okej faktiskt.
Men nu vill jag tillbaka.
Tänk så fort man vänjer sig vid mini-byn och dess tysthet.
Det bluddras alldeles för mycket inne i byn.
Återkommer