Ja, men då var det måndag...
igen.
I morse var det otroligt svårt att komma ur sängen.
Både jag och grannen gäspade så mycket att vi trodde syret skulle bli mindre en stund.
Men upp kom vi och kaffet nödvändigt.
Vi har passerat mitten av oktober, vilket känns knäppt.
Om dryga månaden börjar vi julpynta som också känns nära.
Det kan dock bero på att denna hösten har kännts alldeles för kort.
Eller iallafall kortare än den brukar.
Det milda vädret har nog bidragit, som skrämmer mig lite.
När hade vi 15 grader i oktober?
Men det är magiskt vackert ute.
Mina morgonpromenader blir bara finare och finare.
Veckan med barn inleds i vanlig ordning med lite grundplaner, samt veckomatsedel.
Kärleken och jag brukar oftast ha en grundplan på vad vi ska göra under alla veckor, men som sagt den kan ändras vart det lider och vad som händer.
Och när vi har våra ungdomar här krävs det lite mer logistik och planering än när vi är hemma själva.
Fanny har snart en motor i baken vilket är helt otroligt roligt. Det är bara lite mer som ska till, sedan är det dags att montoera motorn. Det är lite med skräckblandad förtjusning jag ser fram emot det.
Och det är inte för att jag inte litar på kärlekens kunskaper i motorer utan mer på att det vi fått till bilen inte är ok. Men det är väl bara att testa och hålla tummarna.
Boken går sakta, sakta frammåt. Insiration och den där känslan över att vilja skriva har dalat markant. Självklart beror det också på min situation arbetsmässigt, men mycket också för att viljan lite är borta. Jag har inte tagit upp en enda bok på 1 år, vilket inte är likt mig, men å andra sidan så flyr jag inte längre in i bokens värld för att uppelva något annat än här och nu.
Huvudvärken är kvar.
Mitt knasiga öra är som det är.
Fibron är helt ok. Det vill säga som vanligt.
Men det är ny dag, nya förväntningar och en ny vecka att se fram emot.
Ha en god Måndag!
På återseende