Malin´s

Och idag är det dagen D för min Fanny.

Idag ska vi nämligen för första gången köra hela vägen in till storbyn och besiktiga henne.

MK kallar det inte besiktning utan "få ett arbetsprotokoll" vilket jag delvis kanske kan hålla med om.

För även om vi kämpat med allt möjligt med denna fina skapelse, så finns det en

stor risk att hon behöver ännu mera pyssel.

 

 

Men det ska det här så kallade arbetsprotokollet ge oss en hint av.

 

Hur som...

Nu till något helt annat.

Jag har fått frågan flera gånger om vad det är som driver mig och vad det är som gör att 

jag håller mig så possitiv hela tiden trots motgångar och flera "sjukdomar"

Och även vad det är för sjukdomar jag har.

 

Det beror på vem ni frågar. 

Tjurskallighet och Envishetsjukan är en variant som några satte för ett par år

sedan när jag lämnade mitt ex och vägrade ge upp.

 

Frågar ni doktorn sätter han nog samma diagnos men tillägger Fibromyalgi och hEDS.

Fibromyalgi har jag haft sedan 14-15 års åldern, men blev inte diagonsiserad förrens många år senare i typ 30 års åldern. Fibro är skit. Det ger mig ungefär 1-3 skov /år beroende på väder, omgivning och sinnesstämning. Och det tog många år för mig att inse att det inte är ett skämt utan faktiskt en riktigt och verklig åkomma. Jag har konstant ont i lederna och värken flyttar sig från dag till dag. Alltså är jag aldrig smärtfri. Något som jag har vant mig vid och minns egentligen inte hur "vanliga" personer har det. 

 

Mitt sitter mest i fötter, rygg, händer och nacke/axlar.

Under ett skov kan det sitta antingen mest i överkropp eller mest i underkropp.

Vårens skov sitter främst i underkroppen vilket gör att jag har svårt att gå och röra mig.

 

hEDS står för  hypermobil Ehlers Danlos Syndrom och är en bindvävssjukdom.

Jag är överörlig i alla leder vilket gör att jag också har lätt att bryta dem.

Jag har svårt med att hålla saker, tappa dem lätt och mina händer och leder knäpper.

Mina käkar krasar. ALLTID. De låser sig och när det är riktigt kallt eller om jag

fryser riktigt mycket låser sig alla muskelleder.

 

 

Jag har känslig hud och får blåmärken enkelt och vet oftast inte vart de kommer ifrån.

Den är silkeslen och tunn vilket gör blåmärkena enklare att få.

Jag har alltid kunnat böja och vrida händer, fötter, knän i konstiga vinklar.

 

Hur gör jag för att orka?

Jag tar dagen som den kommer. Det har blivit enklare ju äldre man blir och en sak jag började med för ca 6-7 år sedan var att strunta i vad andra tycker.

Samhällets normer om vad man ska vara, vad man ska göra, hur mycket man ska tjäna, 

hur man ska se ut och status gör en människa med åkommor om inte ledsen så mycket sämre rent 

mentalt. Det är så mycket måsten idag. Och jag har aldrig passat in i den fyrkanten hur jag än försökt. Jag har försökt med alla möjliga piller som fick både mig och min kropp bli galen.

Jag har testat oljor, hockuspockus och allt möjligt, men har ändå kommit fram till att den bästa medicinen för mig är 3 saker.

 

Eller kanske möjligen 4.

 

1. Ät det du vill och välj det du vill äta. 

Unna dig aldrig något. Tillåt dig istället att äta det och njut.

Unna sig något ger ångest för min del.

Jag tillåter mig själv istället utan ångest. Och jag får om jag vill.

 

2. Rör på dig. Hur ont det än gör och hur tråkigt det än är så rör på dig.

Om det är 5 minuter Yoga-andning innan du rullar ur sängen. Gör det.

Om det är 5 minuter stretching innan kaffet runnit ner. Gör det.

Om du bestämt att du ska gå 2 km varje dag. Gör det. Svik inte dig själv med

att hoppa över det.  Om det är så att jag ska gå upp till hönorna en gång i timmen så gör jag det trots att jag har ont. För det är bättre att göra lite, än inte något alls.

Det skapar bara ångest.

 

 

3. Ändra mindsett: Hitta bra saker varje dag. Ja, det gör ont. Ja, jag kunde inte öppna burken idag heller, eller klättra upp utan stege i traktorn. Jag kunde inte gå de där kilometrarna jag ville.

Mindsett:

Det gör ont varje dag. Bara acceptera och leva med det för det är här och nu. 

Och burken kunde jag strunta i tills ungarna eller MK kom hem och hjälpte mig. Jag använde trappstegen till traktorn eller tog den lille istället så jag slapp klättra och jag gick iallafall halva vägen vilket är längre än inga alls.

Inget alls ger ångest. 

 

4. Lägg ihop de 3 och du slipper piller och hockuspockus.

Jag är en pillerhatare. Den enda gången jag tar tabletter är när det gör så olidligt ont att

jag vill lägga mig och gråta. (eller när MK tycker att det räcker med självplågeri)

Men jag har märkt att är jag så possitiv jag bara kan.

Inte hitta låsningar utan lösningar.

För om jag hela tiden känner efter och tänker på att jag har ont så blir det en del av mig.

Bättre att tänka på vad jag har för alternativ och hitta lösningar på hinder som alltid dyker upp.

Att ta på offerkoftan är inte min stil.

Även om vissa pattlisor tycks tro det. Vissa människor gör det helt enkelt bara saker och ting värre.

Ta bort dem. Radera dem. 

De gör det bara för att var elaka och för att de mår skit själva. 

Och karma brukar ge sig.

 

Jag har ytterst kenpigt med att hitta. Mitt lokalsinner är noll.

Således så har jag en app, ex för att hitta bilen på en stor parkering.

Jag använder pall för att komma högre upp när jag ex vispar eller laga mat.

För att avlasta axlarna som åker upp och spänns eftersom jag dessutom är tre skitar hög.

Och jag ber om hjälp när jag behöver det. 

 

Jag kan inte göra mer än jag klarar av och för mig är det tillräckligt.

Vad andra anser får stå för dem.

Det här inlägget säger det mesta om hur jag tänker

 

 

Jag skrev det när en vad jag trodde god vän visade sin rätta sida efter min skilsmässa.

 

Så här nästan 3 år senare har ju det ändras till  Sambo-förhållande och att jag och sonen mår ypperligt bra. Men resten är sig likt.

 

Finns det frågor så svarar jag.

Nu ska jag ta min Fanny till byn.

 

Adjö