Malin´s

 

Som alla säkert har listat ut så har livet ändats lite sedan förra gången jag skrev det här.

Det har gått lite över ett år sedan jag valde att separera och närmare 7 månader sedan jag tvingades förklara en del om vad som hände i mitt liv just då. 

För er som inte läste eller som kommit till i efterhand så kan ni läsa inlägget 

 

 

Jag kände som sagt då att det kanske var dags för mig att förklara ett och annat.

Och jag känner att det nu  är läge igen....

Jag tänker fortfarande inte ge min version av vad som hände under uppbrottet.

Inte heller tänker jag försvara eller förklara en massa eftersom det som har hänt har hänt, det som har gjorts har gjorts, sagts har sagts och det går varken göra ogjort eller ändras på.

Det enda jag kan göra är att gå vidare. 

Uppenbarligen så mådde jag inte det minsta bra varken före under eller efter separationen.

Det tror jag varenda människa förstår som har några hästar i stallet.

 

Att jag under flera år inte mått speciellt bra kan säkert också de flesta också räkna ut. 

Men det var min ensak att ta reda på varför och vad det var jag sökte, kände eller saknade.

Inte någon annans angelägenhet alls, vilket somliga hade svårt att förstå trots att jag bad flera gånger.Det är en helt annan sak om man ber om råd. Ialla fall enligt mig.  Det är enkelt att ta till sig vad andra anser bra för mig och att inte fundera ut själv vad det var. Jag gjorde således tvärt om vad jag brukar. Det vill säga, gå efter eget huvud, hjärta och tycke. Och lyckades. Men med konsekvensen att vissa valde att vända på klacken och gå. 

 

 

Här inne fokuserar jag på det som är bra och roligt i livet, blandat med lite allvar ibland. Det ska finnas med men kanske inte hela tiden. Livet blir lite enformigt och tråkigt om man bara ska fokusera på det som inte fungerar eller som gör att man inte mår speciellt bra.

För mig kallas det "se det goda i livet när allt känns peck" För jag vet ju att det kanske inte är så bra, men hittar jag något varje dag som är bra,  är det en vinst. 

 

Så hur är livet så här några månader / ett år senare?

 

Tja, vi har det ganska bra faktiskt. Vi har aklimatiserat oss i lägenheten. Vi har fått till det någolunda som vi vill ha det och vi har också börjat vänja oss vid varannnan vecka, skola, avstånd och fått in vettiga rutiner.  Med elefantsteg gav jag med envisa steg ut på okänd mark där jag byggde mur för att kunna orka. Jag sov inte över 2-3 timmar per natt under de första 7 månaderna. Jag tog elakheter, hot och trakaserierna som föll tätt ett tag och hoppades att det skulle sluta, vilket de flesta gjorde. Inte alla. Några nötter finns det kvar, men jag vet vilka och varför.  Vissa vill verkligen inte hitta något possitivt i livet.Och jag blir den man försöker fixa istället för att fixa sig själv.  Och skriver jag än det ena så är det fel och skriver jag tvärt om är det fel. Vissa går det verkligen inte att förklara för, vilket är beklagligt. Men där kan jag inte göra så mycket mer än fortsätta vara mig själv.

 

 

är ett gammalt, bra, beprövat ordspråk som jag blandannat använder i sådanan situationer

 

Så hur mår hon då?

 

Ja, men si hon mår bra. Riktigt bra faktiskt.Jag slutade inte med aktiviteterna. Jag slutade inte med bloggandet, låste in mig eller deppade ihop fullständigt. Jag var på hockeyn, åkte till Stockholm, skrev på min bok, tränade som ett as, var ute och sprang så fort kroppen pallade, och så var jag med på dansuppvisningen det året också. (år 21 faktiskt)

Och det var där jag träffade MK igen. Visseligen såg han mig inte först (troligen för att jag är så kort) men vifftar man tillräckligt på armarna framför så funkade det.  Det resulterade till telefonnummerbyte, till långa telefonsamtal, sms och en första dejt tack vare F.

 

Jag kröp ihop den decembernatten, långt ute på vischan i ingemansland,  i en trygg och säker famn, där ingen visste var jag fanns. Ingen kunde hitta mig varken på appar, telefon, dator eller spionprogram. För de enda som visste vart jag var, var gänget jag var med(. Som i sin tur inte hade en aning om mina små bekymmer.) Inga andra. Det resulterade i att jag tillslut somnade för första gången ordentligt sedan juni. Jag kurade ihop mig efter en den bästa kvällen jag någonsin haft och efter flera timmars samtal senare i en stor soffa med enbart mys runt omkring så somnade jag. Det var i den famnen också jag berättade allt. 

Och i den famnen har jag stannat. 

 

Jag är inte färdigläkt och slåss titt som tätt med samma gamla invanda beteende. Osäkerheten kommer ta tid att släppa, men jag gör så gott jag kan och det är huvudsaken.  

Jag vet faktiskt inte om jag någonsin kommer att läka helt. Men jag vet att det kommer bli lättare och lättare ju längre tiden gå. Hoten och trakaserierna har lugnat ner sig. Inte borta, men hanterbara och mycket färre.  Med en separation visar det sig nämligen ganska snabbt vilka som helt plötsligt väljer sida, vilka som gå åt andra håller och vilka som väljer att vara helt neutrala och inte har några som helst synpunkter, tror på rykten eller för den delen skapar dem.

De finns också några få som helt plötsligt kommer tillbaka efter flera år och som vill ta upp kontakten igen. Mycket trevligt. Riktigt trevligt faktiskt. 

 

Jag har valt med omsorg dock. De som varit neutrala och inte haft synpunkter på mitt liv och mina val  (utan att jag bett om dem såklart)  är de jag har kvar i livet. Ni ser också att jag mår bra. Det är ni som ser och förstår att det varit en kamp, men som ser att jag ändå med bravur (om jag får ge mig själv en klapp på axeln) tagit mig igenom helskinnad. Att vara neutral i en separation är supersvårt. Både som vänn och för mig som lever i den. Jag har valt bort vänner. Ja, det har jag faktiskt. Jag har valt att visa för en gångs skull att jag inte är en dörrmatta som man kan kliva på när man känner för det. Eller använda när det passar. 

Att prioritera de som vill vara mina vänner /bekanta har varit enkelt. De som slutat hälsa eller som haft synpunkter på mitt liv eller tyckt jag gjort fel val har faktiskt fått se en helt annan sida av mig. 

De har fått veta vart jag står och vad jag i så fall kommer att dela med mig av. Och har det inte passat så har de fått veta vart dörra är. 

 

Jag mår som sagt riktigt bra. Jag har kommit igång med mitt skapande och skrivande igen. Den är på slutedigering och således redigering nummer 4.  Jag har tak över huvudet, en son som äntligen gillar lägenheten och som mår bättre och bättre. Bråken och meningskiljaktigheterna blir mindre och mindre. Det vill säga att jag och mitt ex har försökt hittat en mellanväg för att få det att fungera. Vi är inte där riktigt än, men vi försöker och det är huvudsaken.

Så ni som tror att vi är dödsfiende kan lägga ner det. Vi har varit jäkligt bittra och sura. Kan fortfarande visa den sidan. Båda två. Men säg de som är vänner om man inte är överens om separationen. Och vi lär säkert ryka ihop några gånger till. Bara för att vi kan. 

 

Jag blir säkrare och säkrare tack vare envishet och en famn som puttar mig rätt när jag hamnar i fel spår. En famn som på alla plan utmanar, betryggar och säkerhetställer vad jag vill och vad jag kan. Som inte ser hinder utan möjligheter. Konstant.

 

 

är ett måtto han har och som han påminner mig om dagligen. 

 

Jag bygger inte upp min tillvaro på någon annan längre. Jag bygger min tillvaro med någon annan och med mig själv. Kroppen är inget hinder. Värken är inte något omöjligt att klara. Inte min hEDS heller, De finns, är en del av mig och kommer för alltid att stanna Det är bara att göra det bästa av det och se möjligheter inte omöjligheter. Jag är 19 kg lättare, äter bättre, sover bättre, ler mer och skrattar dagligen. Jag får vara den jag är. Den lilla lätta,  glada, sprudlande, ödmjuka, fria men ändå knutna tjej till en annan person. Som kan vara glad utan misstanke och utan vara rädd för att det ska misstolkas. 

 

Jag skulle nog träna mer. Skriva oftare, Dansa oftare. Baka oftare. Vara mer strukturerad och hålla mig till vad jag beslutar mig för att göra.  Kanske också ha en vettigt skriven framtidsplan. Kanske. 

Jag skulle nog även ibland behöva trycka på stopknappen.

 

Inte för att jag stressar eller mår skit, utan just för att stanna upp och kolla runt vad det är jag har och vara tacksam.  Reflektera över vad man kan när man inte har något val än att ånga på. 

Men vem är perfekt?

 

Och sist men inte minst.

TIll dig som tycker jag är envis och tjurskallig. Som fortfarande tror att jag inte mår bra...

 När ska du förstå??

 

Ja, jag är så jävla envis. Och bitvis störig. Svårmanipulerad? Jupp. 

Och jag mår tillsynes jäkligt bra!!

 

Sorry.

 

 

Jag har ett tjurskallighetsbeteende av råge. Och jag är sjukt stolt över att jag har det.

 

För vet du...

Hade jag inte haft det pannbenet hade jag troligen inte varit varken den jag är, den jag vill bli eller pallat trycket för den delen heller. Jag hade troligen heller aldrig vågat ändra på det mesta och göra om och göra bättre.

Jag hade inte vågat satsa eller erkänna vad jag vill och vem jag ville det med. Jag hade inte varit den jag är idag,  hur jag är idag, vem jag är idag och vetat vad jag gillar på jobbet, i vardagsrummet, på gymmet,  i matsalen, köket, lekrummet, musikrummet, halllen, i sovrummet

eller bland vänner. 

 Jag hade  ALDRIG skrivit bokkontrakt, vågat SJÄLV ta tåget till Stockholm, firat på ett hotell att jag genom mina egna kunskaper, förmågot och vilja fått ett riktigt bra kontrakt med ett större förlag. Som jag ensam kunde välja. Utan någons inblandning. Utan någon som sa till mig varken det ena eller det andra. Jag sållade. Jag valde. Jag bestämde.

Jag hade aldrig klättrat i vedhögar, kastat prick, varit skitförbannad, tänt vedpannor, kläckt fram kycklingar, kört rätt, kört fel, kört traktor, jagat, snickrat ihop ett helt hem, fixat bil, stå upprätt, sova minimum och ändå överleva. 

Men jag VÅGADE. För att jag har ett jävla pannben och tjurskallighetsbeteende.

 

Så jag förblir faktiskt tjurskallig, envis och skitglad på samma gång. För det fungerar skitbra, seddu. Jag skriver mina romantiska böcker om rosa moln, himlastormande känslor, knepiga förhållanden, underbara förhållanden, vänskap, härlig sex, erotisk sex  och kärlek. I en salig blandning.

Håll du dig till att musicsera om människors misstag, fel, trångsynthet och dumma beetende. Det låter som en skitbra plan tycker jag.

Det förklarar ju också hur lycklig du är och vad du ser hos andra.

Jag har för övrigt aldrig varit din. Kommer aldrig bli och har aldrig velat vara din.

Någonsin.

 

Jag är hans.

Och med vem. Du behöver inte vänta på något telefonsamtal Det kommer aldrig ringa. Du har nått en nivå jag inte kan klättra ner till och skulle finna ytterst pinsamt att befinna mig på.

 

 De som vet, vet. De som förstår, förstår. De som inte vet eller förstår kan fråga.

 

Här inne delar jag min förvirrande vardag med de som vill läsa och de som tvingas läsa. (Jupp. De finns de också. )

 

Nu vet ni läget och status för tillfället.

 

 Status är 

PÅ GÅNG.

SNART DÄR.

HELT OK

JÄVLIGT LYCKLIG

OCH MÅR TOPPEN.

(om man bortser från den där jä**la värken under fötterna idag.)

 

Och därmed ska jag fixa kaffe till min brandman som troligen snart glider in på gården.