Malin´s

Jag har hur många ursäkter som helst egentligen. 

Vi har haft närmare 150 pers på 100-års kalas.

Vi har haft otroligt med planering inför det.

Och fixa med trädgård och allt annat smått.

 

 

Här är den utlovade bilden på det klara landet.

 

Vi fick först 6 stycken helt underbara små kattungar.

Och sedan fick vi visst 4 till.

De första stannade trots sin ålder och trots mycket folk som var här.

De bars tack och lov inte iväg.

Däremot de andra fyra hittade vi efter många om och men.

Som kattmamman bar undan.

Då hittade vi bara en.

Vi blev jätteledsna.

Men så smög vi lite på kattmamman igen. Och hittade vad hon gömt de andra.

Och så var de fyra igen.

så nu har vi några till vi ska hitta passande boende till.

Inte lägenhet. Villa eller bondgård endast.

De är vana vid att gå ut och in eftersom de gör sina behov ute.

 

hur som...

 

 

För att livet skulle bli lite sämre gick min kropp i kras.

Fullständigt och kompett i kras.

Men jag kämpar på.

Jag är envis och tjurig enligt mitt livs kärlek.

Kanske lite väl envis och tjurig.

 

 

Men jag blir sämre om jag inte gör något alls.e

Jag blir ledsen och nere.

Därför gör jag enligt schemat

 

så nu lever jag i fyrkant igen.

Men darrar och tappar saker som om jag vore 107.

Går i trappen som en halt.

Men det släpper väl.

Någongång antar jag.

Jag har en grundplan i vilket fall, som jag isch följer.

1. Rulla ur sängen, drick kaffe (utan att tappa kannan eller mugg helst) ta på träningskläder som kroppen kan ha på sig. Ge kattungar frukost

 

2 Gå en liten runda, om än 100-500 meter. Bara gå.

3. Duscha och ät frukost.

4. Sov en stund eller vila med korsord med kattungarna.

5. Gör något husligt. Bara det är något. 

6, ÄT med make.

7. Ge kattungarna middag. 

8. sov med kattungar.

9. Ät mellis. 

10. Låt eftermiddag komma som den gör.

👉.  Känn inte efter. Det gör ondare.

👉 Testa och försök iallafall.

👉Be om hjälp när det inte funkar.

 

 

 

Vi blev av med en kisse i trafiken i förra veckan.

Men mannen som körde på vår katt var så pass fantastisk att

han kom in och berättade vad som hänt.

Alla kan vi. 

det är en sekund av ett ögonblick.

Jag förstår att man inte hinner bromsa för det går på en sekund.

Men ALLA kan höra vems katten är och stanna till.

Det är bättre för oss som ägare. Det är mycket bättre för djuret, för antingen så 

kanske det behöver akut vård eller iallafall en värdig begravning.

Och när man kommer in i en  liten by kanske man kan tänka både en och två gånger.

Man behöver inte köra i 100 bara för att de är 70-väg och raksträcka.

Man behöver inte ens köra i 70.

Men som sagt. Mannen körde in på gården och berättade vad som hänt och lämnade katten till oss så att vi skulle veta. Otroligt tacksam för den respekten och hänsynen.

 

Jaja...det var nog fanken de hela.

Jag har säkert glömt både det ena och det andra.

Nästa gång ska jag försöka redogöra för 100-årsfesten vi hade.

Jädrar i min låda vad roligt vi hade den dagen/kvällen.

 

Men nu adjö.

 

Adjö