En vakthund gästbloggar del 1
Eftersom min matte inte vet min sida av historien angående min avhuggna (eller nästan i varje fall) svans, känner jag att det helt enkelt bäst att jag bloggar om denna traumatiska händelse. Eller?
Inte många vet att jag är en ganska cool vakthund. Jag vet egentligen precis vad jag får göra och vad jag inte får göra. Fast det visar jag ju inte för husse och matte iallafall inte alltid. Det är det som är det coola liksom. Ända sedan jag var liten supersöt valp har jag hatat det där snöret de håller mig i ibland.Halsbandet är väl ok, men den där saken som gör att jag inte kan springa mer än en meter före...det är inte någon hitt. Jag gillar springa fritt och busa. Det gjorde att husse och matte lärde mig var jag fick springa och vad jag inte fick vara. Som uppe på grannaras tomt eller ute på ängen typ. På ängen får jag bara vara utan snöret som de kallar för koppel....(töntigt namn. Snöre hade räckt.) om husse eller matte är med. Tydligen skrämmer jag livet ur folk om de ser att jag kommer rusande och vill leka. Människor är så veka. Jag vill ju bara busa och ha skoj ju. I vilket fall som helst så vet jag att på vår tomt får jag springa var som och hur fort. Och det tycker jag liksom är superroligt. Oftast är min bästa polare med mig. Matte kallar honom Hulliganen. Tror det är för att han (liksom jag) sätter hennes nervsystem på prov ibland.(känslig tant det där ) Jag och Hulliganen brukar spela fotboll. Fast han tycker att jag fuskar när jag använder munnen och bär bollen i och inte använder tassarna som han gör.Tycker gott han kan prova spela fotboll på fyra ben och få se hur knepigt det är att få ihop. Ibland måste man liksom ta till tjuvknep. Han vinner ju ändå eftersom han är skitduktig på fotboll. Jag har fått en alldeles egen fotboll.( tror det är för att jag råkat tugga sönder alla Hulliganens bollar, inte med flit dock.) Eller bommen som matte kallar den. Den är röd och stenhård vilket gör att det är den enda hjefla boll i familjen som inte går att bita i. Fast jag tycker den är skitrolig att leka med. Här är min boll...
Ja, den är lite riven och biten i, men vad gör det. Skitig är den också säger matte, men det bryr inte jag mig om. I vilket fall som helst så brukar jag som sagt sedan jag var liten springa lös i trädgården. Till och med när Husse klipper gräset har jag fått vara med. Den där saken låter förfärligt illa så ibland tycker jag ovänsendet blir för mycket och skäller på den en aning. Inte för att jag tror meckanicken bryr sig, för rädd blir den inte (som människorna blir) för mig. Så oftast låter jag den vara.
Denna eftermiddag skulle matte i vanlig ordning åka till byrån. Dit följer jag alltid med. Men när matte hade jobbat klart så åkte vi hem och så stack hon ensam (!! ) med bilen och handlade. Först blev jag ganska butter eftersom hon vet om att jag gillar följa med överallt, men sedan så gjorde det inte så mycket för husse och hulliganen var ute och lekte och jag fick vara med dem. Men efter ett tag ville husse leka med en annan leksak och hulliganen stack in och spelade på den där fyrkantiga saken som står på golvet på kontoret. Husses leksak var tydligen inte något för vakthundar som jag, så jag tog min bommer och sprang runt med den istället. Men så tyckte tydligen husse att det var färdiglekt för min del och stängde in mig på altanen. Där gillar jag vara, men inte ensam och deffintivt inte när han går runt i trädgården. Så efter ett tag så blev jag så uttråkad och tyckte det såg så roligt ut när husse gick runt och det föll en massa gnagbara pinnar runt honom, att jag hoppade över räcket och galloppade allt vad jag kunde bort till husse för att visa att jag ville vara med och leka. Det var bara det att husse inte alls var beredd på att jag skulle komma galoppandes. Den fräsande meckanicken han höll i såg jag inte alls först, men desto mer kände jag den då den träffade svansen. Fifan så det sved. Eller ja, det sved till en kort stund, men sedan såg jag min röda boll och glömde först av att det gjort ont. Fast efter en liten stund kände jag att det gjorde faktiskt skitont och tänkte att det kan jag säkert bara tvätta rent eller ta bort så blir allt bra igen. Men det gjorde det inte. Det var då husse kom fram och tog tag i svansen för att sedan bli aldeles blek i ansiktet och ringde matte. Vad matte gapade i telefonen kunde jag bara gissa mig till, men husse höll den där svarta meckapären en bra bit från örat, medan han drog mig i svansen och tyckte jag kunde sluta slicka där. Han fattade tydligen inte att det är så vi vakthundar gör. Han tog mig till altanen och försvann in för att hämta något vitt tjafs och något kletigt som skulle lindas om min skadade svans.
Då kom matte hem! Jisses så glad jag blidde och ville ju hälsa. Men det tyckte husse var en obotad korkad idé så han skrek för full hals.
-OZZY HIT!!
Och i det läget fattade jag att det inte var läge för att dissa honom. Sällan blir han förbannad och gorma så. När jag tänker efter är det nog fanken första gången det händer...om jag inte räknar den gången då jag råkade äta upp hans sandal....eller smet utanför tomtgränsen och skrämde livet ur granntanten som stod och hängde tvätt... Eller vänta det var matte som blev arg den gången. Men shit så rädd tanten blev...hoppade nästan ur pälsen.
Haha...tja husse blev nog när jag tänker efter, förbannad då också.....fast mest för att matte var förbannad på mig tror jag.
Hur som.
Matte höll fast mig och husse tryckte något konstigt på svansen och så fick jag det där snöret kring halsen och så skulle vi åka bil. I det läget ville jag bara ha av det där de satt på svansen och ta bort det onda. För ont gjorde det.
Det gick till det där stället där matte brukar ta mig när jag klipper klorna. De är skitsnälla där. Sitter man fint och stilla får man hur mycket godis som helst. Och det är dessutom supergott godis. Oftast går jag därifrån relavivt mätt och god. Då med finklippta klor dessutom.
Denna gången var det inte gamla vanliga Tilda som mötte oss utan Martina, som har hjälpt mig när det har svidit i öronen och så. Det var ett tag sedan jag träffade henne och jag blev så glad!! Och matte blev helt skogstokig och höll stenhårt i svansen. Hon fattade tydligen inte att det gör liksom MER ont om hon dessutom drar i den.
Jisses sicken kallibalik det var där ett tag. Och ett tag funderade jag faktiskt på att sticka där ifrån, men som sagt...det där hjefla snöret hade jag ju på mig..De drog med mig till ett rum med en jätte stor bänk på som de tvingade upp mig på. Matte och Martina lyfte upp mig och hävde sig på mig när jag ville upp och kolla läget bara. Matte bad mig ligga stilla, men det kändes inte det minsta bekvämt att ligga där.
Sedan så hände något jag inte riktigt fattar. Jag gjorde tillslut som matte sa och låg stilla....sedan kom Martina och viskade att det snart blir lugnt och skönt igen. Och så liksom försvann allt i en dimma. En jätteskön sovagott känsla fick jag. Det var helt plötsligt tungt att få upp ögonen och jag ville bara sova. En riktigt skön dimma....
Och ur dimman kom jag så småningom...
Så här:
Amen ni fattar hur pinsamt jag kände det eller? Kunde ju för det första inte stå riktigt på benen. De gled liksom isär hela tiden och allting snurrade duktigt. Så jag beslutade mig för att jag inte gå en meter. Så jag la mig på golvet för att vila lite. Men de ville promt ha med mig ut i bilen, och jag försökte resa på mig men det där hjefla hala golvet och nyklippta klor gjorde det fullkomligt omöjligt att resa på sig. Så tillslut bar de ut mig i bilen. Ännu mer generande. Stor skräckinjagande vakthund som jag...och så får de bära ut mig...med den där plastsaker runt huvudet som en sort genomskinlig blomma. GUUUUUD så pinsamt. Då hade jag inte sett min svans än. Jag kände knappt den, så det var inte något jag tänkte på då. Nä, det jag mest var irriterad över vad hur matte kunde vara så elak och köra ner den där tratten över huvudet på mig....och snöra fast den.
Gissa om jag var sur resterande av kvällen. Det gick inte bita i ben, inte änns klia sig runt öronen. Än värre att göra sig ren. Jag gillar vara ren och snygg. Men den där trattfan var ivägen HELA TIDEN.
Sedan fick jag se svansen. Min svans!! Den var inte alls som den brukar. Se så de gjort.
Inte lurvig och fin. Nej...inbakad i något konstigt.
Jag höll på att kolavippen av skam när jag såg detta.
För att inte tala om när de tog av det och jag såg att de dessutom hade rakat av mig den fina pälsen.
Jag ville bara gömma mig i ett hörn. Så förnedrande.
Ja, menar kolla!! Jag ser ju inte klok ut.
Fast det fanns något som var bra med allt också.. Husse kände sig jättedum för att han kört av svansen på mig med något som kallas häcksax, och jag fick jättemånga köttbullar både morgon och kväll dagarna efter. Fast jag kom på honom och matte efter ett tag att de gömde något äckligt vitt i dem. Fast det lyckades jag spotta ut och äta köttbullen istället. Inte för att det gjorde husse och matte mycket gladare. De tryckte ner dem i halsen på mig istället och fick mig till att svälja dem trots att det smakade bläk.
Och i det läget är det nog liksom bara att svälja.
Och så får jag inte springa som jag vill längre. Bara snörad i det där. Inte leka med favvobollen eller busa som jag alltid gjort. Nej jag ska inte göra något och bara ligga still. Skittråkigt!!!
Jag vill ju leka med bollen!! Men de har gömt dem i garaget. Det vet jag för jag har sett den där, men de har lagt den så pass högt att det är för mig omöjligt att komma åt den.
De är skitelaka rent ut sagt. Jag är inte gjord för att vara lugn och sävlig. Jag är skräckinjagande, busig, bufflig och en superglad vovve. HELA TIDEN!!!
Ja, där har ni min sida av det som hände. Det gör inte så ont längre. Det känns bara obehagligt när jag vifftar på den eftersom den är inlindad i det där. Och jag kan inte styra den till att inte viffta när jag blir glad. Jag har försökt men den liksom bara svassar med i humöret. Jag har faktiskt sluppit tratten på dagtid, men de envisas med att trä den över huvudet på mig nattetid. Fast då är det ju inte någon som ser mig, vilket är ganska skönt. Det är så genant att se ut som en vårblomma när man är stor och farlig som jag.
Dessutom så har matte och husse kommit på en ny lek som vi leker jätteofta hemma just nu. Vihar lekt den ett bra tag på byrån, med gammelhusse, fast med ost. De gömmer godisbitar på nerevåningen och så ska jag leta upp dem. Det är superenkelt om de inte lägger de med massa andra dofter, får då blir det lite svårare, men hittintills har jag hittat allt de gömt. Matte har lovat att jag ska få en egen Youtube-kanal där hon kan ladda upp de filmer hon spelar in på mig när jag letar efter godsaker. Får hoppas bara att hon håller vad hon lovar.
Så, nu orkar jag inte skriva mer. Dessutom så har gammelhusse dragit fram den där meckapären som ta bort allt smuts på byrån vilket jag gillar eftersom jag oftast få vara med och busa med den.
Så nu ska jag gå och leka en stund.
Jag kommer sno mattes blogg igen, så att ni får höra hur det går. Just nu vill jag bara att jag ska få pälsen tillbaks på svansen. Den saken jag har, kallar jag inte svans.
Tack och hej, Leverpastej
Vakthunden