Malin´s

 

För idag är det inte någon vanlig dag för idag är det världens bästa sonens dag. Kan inte fatta att ungen tittade ut med en pip för 15 år sedan. Och vad kan vara bättre än en liten berättelse där ni får följa med på resan genom förlossningskanalen då Hulliganen kom till världen och gjorde livet värt att leva?

Nej, jag andade att ni skulle tycka det vore kanon.

 

Här får ni resan genom den 8 mars 2007

 

Jag har varit inlagd med dropp och annat mög sedan den 2 mars då det lilla livet ville titta ut. Jag trodde i flera dagar att han skulle sparka sig igenom mina revben men som tur var så var mina revben och hud segare än han tänkt sig, det lilla livet. Min läkare tyckte vi skulle pausa värkarbetet och ha ungen i människokuvösen ett par dagar till, men när det gick både en och tre dagar sa jag faktiskt stop. Att ligga i taket och glo samtidigt som man aggerade nåldyna pallade jag inte. Jag var stor som ett hus enligt mig själv...och ligga still har aldrig varit min melodi

Barn i säkert förvar...

 

Alltså la jag på alla gravidkänslor jag bara mäktade med utan att bli utkastad från BB och  blev fröken gnällig Jag vann självklart så några timmar senare bestämdes det att han skulle plockas ut den 8 mars.Det vill säga internationella kvinnodagen

 

06.00 : Jag får gå upp och duscha med en konstig tvål. Två gånger skulle jag dessutom blöta ner mig. Och jag får på mig hatt, hur långa strumpor som helst och en skjorta som är öppen i ryggen. Ser dösexig ut och nä...inte någon bild på detta. Det finns fan gränser. 

 

07.00. Jag rullas in och herr Narkosläkare tycker att jag har en perfekt rygg att trycka in en gigantisk spruta i. Fast han fick minsann prova flera gånger innan jag började känna att benen försvann så så jäkla perfekt vet jag inte om jag tyckte den var.. De undrar om jag har någon favoritmusik och innan exet hinner lägga sig i, drar jag till med Mix megapol och vipps, ur högtalarna kommer det radio från megapol. Jag fick lägga mig ner... de kopplar upp mig mot hur många maskiner som helst. Jag sneglar på på exet som ser ut som en skraj clown i sina operationskläder. Men ändå ganska lugn.

 

08.00. Läkaren kommer in och frågar om allt är ok. Jag undrar vad det betyder. Han skrattar. Jag förstår inte något. Jag har längtat efter den här dagen i evigheter!! Sätt fart!!

 

08.20: Läkaren säger: Alla klara?

 

08.21 Alla i uniont glatt utrop: Jajjamen! (här var jag nästan på väg att gorma nej! bara för att vara avig alltså) Men kvittrade med såklart ett falskt Jajjamen och kände bara orden

" RAPPA PÅ FÖR BÖVELN!!" 

 

 08.30: En skärm dras upp framför mig så det enda jag kan se är mössorna på läkarna som står på andra sidan. Jag känner hur det rycker och drar. En liten stund känns det som om jag ska tappa hela underedet på golvet och bara ha överdelen kvar.

Men allting sover liksom. Ytterst märklig känsla.

 

08.45. Jag hör ett gigantiskt PLAFF och tror först att någon tappat en 10 liters hink med vatten på golvet. Men eftersom jag inte kommer någonstans så frågar jag med pipig röst vad det var.

 

08,47. Läkaren svarar att det var en faslig massa fostervatten i första hinnan. FÖSTA tänkte jag...hur många har jag?? Och hur mycket vatten finns det i varje?? Kommer vi få paddla ut ur operationsrummet??

 

08.56: Andra hinnan plafsar och det drar sjukt mycket!! Underredet kommer deffinitvit fattas och jag hinner snabbt dra slutsatsen att det är ju en välsignad tur jag ligger där jag ligger eftersom nedre delen inte kommer var connectad med resten av överdelen.

 

Ett plaff igen..... Japp...vi får nog räkna med vatten upp till knäna.

 Jag hoppas sängen flyter med mig på.

 

09. 02 3450 gram tjock, 50 lång och med ett ramaskri drar Läkaren ut det lilla liv som sparkat i min mage nästan i 9 månader. Alltså kommer världens finaste Noel till världen.

 

Noel togs direkt bort till Almas läkare Kennerth Sjöberg som kolllade så att allt såg bra ut. Han räknade alla fingrar och tår. Kollade hjärta, lungor och hud.

Allt för att säkerhetsställa för mig att allt var ok.

 

09.05. Läkaren trocklade ihop mig och frågade samtidigt om det var något mer än ett mirakel de kunde bidra med idag. Jag svarade att en fettsugning inte hade varit fel om man nu fick önska, men det kunde han inte bidra med i dagsläget. Synd tycker jag eftersom det hade varit praktiskt när jag ändå låg där med ryggmärgsbedövning och allt.

Han frågade ju och det var det första jag kom på att det hade varit fett najs att bli av med lite på magen...Platt direkt. Rena drömmen.

 

09.08 Stack Kennert in huvudet och gjorde tummen upp. Noel bars in och jag fick se det lilla livet.

 

09.09 Jag grät floder och bidrog till mer vatten på golvet vilket medförde att Narkossköterskan Rickard fick torka mig i ansiktet för att jag skulle få se hur detta mirakel såg ut.

 

09.30 Vi läggs in på IVA för att dubbelkollas med jämna mellanrum och jag fick hålla mitt mirakel för första gången. första bilden på mor och son.

Så nu har ni fått vara med om dagen då mitt mirakel föddes. Kanske inte traditionellt genom förlossningskanalen, men vad vanken begär man av ett barn som vill ut direkt.  Jag fick veta senare att han låg väldans långt ner och stretade emot när de ville ha ut honom. Därav tiden de tog att få ut honom. Envis redan då såklart.

Men slutet gott allting gott.

 

 

ALVIN!! MIN HULLIGAN!! MITT MIRAKEL!!

Grattis min Älskling på födelsedagen!!